maxensmamma

Jaha, Lördag morgon halv 7 och jag kan inte sova....Har legat vaken sen klockan 4 och vänt och vridit mig. Robban snarkar så sött bredvid och Max har sovit hela natten, så det är ju typiskt att jag inte ska kunna sova...Jag har aldrig haft problem med sömnen innan. Men sedan  jag blev mamma har jag fått svårare att sova. Innan var det Robban som inte kunde sova, nu är det tvärtom. skumt...Den här dagen kommer alltså bli jättebra..Jag kommer vara skittrött och irriterad som jag alltid blir när jag är trött och sovit för lite. Överlag har det varit en ganska pissig vecka. I måndags var jag helt slut efter dopet, och Max också så han var kinkig hela dagen. Dessutom har jag fått sluta amma. Jag har inte tillräckligt med mat åt honom längre, så jag har fått börja ge han tillägg, och amma honom på morgon och kväll, när det har samlat på sig lite;). Trodde faktiskt inte jag skulle sakna det så mycket, men det gör jag. Det är lite separationsångest faktiskt, och jag känner mig ganska deppig. Dessutom är det dyrt som f-n med tillägg. Jag har känt mig allmänt trött och sliten, och varit extremt uttråkad av att bara gå hemma. Som en riktig småbarnsmamma med andra ord. Missförstå mig rätt, jag älskar Max över allt på denna jord, och oftast tycker jag det är jättemysigt att bara vara hemma med honom, men vi har ju alla vår "ups and downs". Känner mig helt under stimulerad. Jag har nästan alltid gjort något, om jag inte jobbat så har jag pluggat, och då har man ändå haft någonting att göra när man går hemma. Jag saknar faktiskt att plugga, att lära mig något nytt och känna mig intelligent! Trodde aldrig jag skulle säga det faktiskt... Men man saknar ju inte kon förrän båset är tomt. Usch vad jag gnäller nu,men det är skönt att få göra det ibland. Nåot som jag tycker är tråkigt är att jag inte har någon nära kompis som har barn i samma ålder som jag. Det skulle vara skönt att ha någon att älta lite med. Mina vänner är underbara, men de har ju ett annat liv än jag eftersom de inte har barn. Något annat man märker när man får barn är vilka som är ens riktiga vänner. Den jag trodde var min närmaste vän i hela världen visade sig inte vara det, och det gör mig jätteledsen. Jag har verkligen försökt att hålla kontakten, men hon har helt tappat intresset. Om det är för att jag fått barn eller något annat vet jag ju förstås inte, men barn är inte hennes starka sida så jag antar att det är det. Ha avrit nya ursäkter varje gång vi ska ha träffats, och hon har inte ens träffat Max! Han är snart 4 månader, och min "bästa" vän har inte ens sett honom. Jag tänkte att jag skulle ge henne en sista chans på dopet, så jag bjöd in henne även om alla andra avrådde mig. Jag trodde ju faktiskt att hon skulle komma, och om inte, så lovade jag mig själv att jag skulle bryta med henne helt. Tror ni hon kom? Nä...Hon skickade ett sms där hon skrev att hon tyvärr inte kunde komma. Så nu är hon ute ur mitt liv, jag orkar inte lägga mer energi eller ork på en människa som inte har något intresse av det. Man har ju faktiskt ett "förhållande" med sina vänner också, och nu är det förhållandet slut. Tråkigt men sant. Men jag saknar henne, eftersom vi i princip levde i symbios innan.... Kanske kan vi få tillbaks vänsakpen någon gång, eller inte.
Usch vad deppigt detta blev. Där ser ni hur jag blir av för lite sömn. Kanske skulle krypa ner en stund till?Och hoppas att min gosiga unge vaknar snart så jag får mysa med honom, då blir min dag genast lite bättre!!!